En dålig egenskap är att jag verkligen har så svårt att släppa taget om människor. Att jag ska lägga ner så mycket energi, tankar och bry mig om någon som redan valt bort mig? Varför fölåter jag en människa och tror att allting blir bra igen när den här människan egentligen inte förtjänar det. Varför ber alltid jag om ursäkt när vi ska ''reda ut det som hänt'' när jag inte gjort något fel över huvud taget! Det jag tänker på nu är när vänner skaffar killar och sen dissar en. En människa jag förut träffade flera gånger i veckan och vi stod så nära varanda man kan. Nu tar hon sig inte ens tid till att ses alls. När vi väl bestämt att vi ses blir det oftast att hon ''kom på'' att hon hade betsämt något annat med sin kille. Det här ska inte bli någon deppblogg men jag känner att jag vill skirva av mig och det är ju ändå min blogg? Det känns som att jag ger den här människan nya chanser gång på gång och hon lovar gång på gång att något sånt aldrig ska hända igen men det hon ger tillbaka är precis samma sak som förut, ett stort svek. Jag älskar den här tjejen, det är nog det som gör att jag förlåter henne efter varje gång hon svikit sin ''bästa vän''. Men det är sant, det är svårt att bara släppa taget om en vän som man kännt i snart 12 år, som man delat i princip ALLT med, som man alltid vänt säg till när det har varit knas, som man gråtit med och som man skrattat med, någon man delar så många minnen med! Ni kanske har varit med om samma sak, kanske inte Jag hoppas inte det och jag hoppas det inte händer heller för det gör verkligen ont inuti än att ens bästa vän väljer bort en och struntar i en bara för att hon skaffat sig en pojkvän, det känns som att det är helt kört mellan henne och mig och som det känns just nu så vill jag inte va med henne, jag är så trött på alla lögner som hon hält över mig. Jag vet att hon kommer läsa det här, hon kanske blir arg, eller kanske tänker till. Jag vet inte?